”Säkerställ jämlik hälsa för personer med funktionsnedsättning”

Hälso- och sjukvården är ojämlik, inte bara mellan regioner utan också mellan individer. Personer med funktionsnedsättning och kroniska sjukdomar har ofta sämre möjligheter till god vård än andra. Coronapandemin har förstärkt de ojämlikheter som funnits länge. Nu är det är hög tid att åtgärda detta.

Vårdanalys senaste uppföljning av hälso- och sjukvården visar stora brister; vårdgarantin efterföljs inte, andelen specialister i allmänmedicin är oroande låg och antalet disponibla vårdplatser per invånare är lägre än genomsnittet i EU. För personer med komplexa behov är detta särskilt problematiskt, då behovet av kontinuitet i form av en fast läkarkontakt är extra stort.

Läs mer: Kraftig ökning av diagnosen lindrig intellektuell funktionsnedsättning 

Sverige presterar även sämre än jämförbara länder gällande personcentrering i primärvården. Patienter känner sig inte alltid delaktiga vid beslut om vård och behandling, ett mönster som är tydligast bland personer med omfattande hälsoproblem. Det är ett moment 22; bristen på såväl allmänläkare som ett flertal andra professioner undergräver möjligheten att arbeta personcentrerat, eftersom detta förutsätter att det finns tid för patienten. Samtidigt utgör ett personcentrerat arbetssätt själva kärnan i den pågående omställningen av vården. 

Vi vet också att tillgången till habilitering, rehabilitering och hjälpmedel ser olika ut över landet, vilket ytterligare undergräver målet med en jämlik vård. 

Sveriges genomförande av FN:s Agenda 2030 och de globala målen har en tydlig koppling till folkhälsopolitiken. Redan 2018 beslutade riksdagen om ett nationellt folkhälsopolitiskt mål att skapa förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Men få åtgärder har vidtagits för att säkerställa en jämlik hälsa för personer med funktionsnedsättning. Detta trots att vi vet att personer med funktionsnedsättning har sämre livsvillkor, sämre levnadsvanor och sämre hälsa än andra. Nästan var fjärde person i Sverige lever med funktionsnedsättning, det handlar om mer än 2 miljoner människor. 

Vi vet sedan tidigare att personer med funktionsnedsättning oftare medicinerar mot depression, i högre grad har diabetes och oftare lider av övervikt. Det medför i sin tur ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. 

Vi vet också att personer med funktionsnedsättning riskerar försenad diagnos och behandling, vilket leder till ökad dödlighet i olika sjukdomar. Ett exempel är kvinnor med insatser enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, som vid bröstcancerdiagnos löper mer än dubbelt så hög risk att dö av sin sjukdom som andra kvinnor med diagnosen. 

Vi ser samma mönster inom vården som helhet. Personer med allvarlig psykisk sjukdom har högre dödlighet i hjärt- och kärlsjukdom. Personer med autism lever i genomsnitt 16 år kortare än andra och personer med allvarliga psykiska tillstånd riskerar att dö 15 till 30 år i förtid.

Pandemin har fördjupat redan befintliga skillnader och brister i hälsa och vård. Socialstyrelsens rapporter visar att de grupper som redan före pandemin hade ökad risk för ohälsa, exempelvis personer med funktionsnedsättning, har drabbats hårdast. Uteblivna och uppskjutna vårdinsatser, men också ökad isolering med risk för psykisk ohälsa i spåren av pandemins restriktioner, är exempel på allvarliga konsekvenser. När vårdskulden nu ska betas av är risken att samma grupper hamnar ännu längre bak i kön.

Vi vill se en jämlik vård, där alla människor får samma goda tillgång till diagnostik och behandling, till habilitering, rehabilitering och hjälpmedel. Men då krävs också att behoven hos de grupper som riskerar att lämnas utanför vården hörsammas. Årliga hälsoundersökningar, inklusive tandvårdstatus, behöver erbjudas personer med funktionsnedsättning, som annars löper risk att underdiagnosticeras.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska den med störst behov av hälso- och sjukvård ges företräde. Sedan 2009 är FN:s funktionsrättskonvention gällande i Sverige, vilket innebär att den svenska staten inte bara åtagit sig att ge en jämlik vård och erbjuda insatser som behövs på grund av funktionsnedsättning, utan även att genom statistik och forskning följa upp att så sker. Dessutom är mätning och uppföljning en nyckel i genomförandet av Agenda 2030. Det är nu dags att Sverige börjar leva upp till dessa åtaganden.

• Ta fram en nationell handlingsplan för att identifiera och åtgärda ojämlikheter i hälsa och vård (inklusive tandvård). 

• Ta initiativ till en kunskapshöjning hos vårdpersonal om olika funktionsnedsättningar och om skillnaderna i hälsa och vård.

• Involvera funktionsrättsrörelsen i arbetet med personcentrerad vård i hela landet. 

• Stärk det befolkningsinriktade hälsoarbetet genom att införa nationellt reglerade hälsoprogram för fler grupper, i likhet med mödrahälsovårds- och barnhälsovårdsprogrammen.

Elisabeth Wallenius, ordförande Funktionsrätt Sverige

Ida Kåhlin, förbundsordförande Sveriges Arbetsterapeuter

Cecilia Winberg, ordförande Fysioterapeuterna

Kerstin Wiström, ordförande Svenska Logopedförbundet 

Kristina Taylor, förbundsordförande Psykologförbundet

Malin Nystrand, ordförande Svenska Läkarföreningen för Habiliteringsmedicin

Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet